“Me time” på yogamattan – ego-handling eller en gåva till din omgivning?

För ett tag sen var jag på en workshop där man fick fundera vilka är de tre viktigaste personer i ens liv. De flesta deltagare listade ut sin partner och sina barn….men inga inkluderade sig själva i listan!

Det verkar, tycker jag, att vi som default är mer vänliga och omtänksamma mot andra än mot oss själva. Jag märker det speciellt när jag möter mammor som jag hjälper att komma tillbaka till träning efter sina graviditeter eller när jag samtalar med mina yogisar.  Det är ofta jag får höra att de inte hunnit komma på klass pga barnens aktiviteter eller att de anpassat helt och hållet sin nästa tränings pass utifrån partners jobb mm mm...allt tycks gå före ens eget välmående och behov….

Nu raljerar jag! Det finns säkert de som inte tänker så.

Vart vill jag komma?

Yogisar kan ibland ses som lite självcentrerade då de(vi) ofta ägna tid åt praktiken, går ifrån familjen och “umgås med sin matta” på egen hand men är vi yogisar verkligen det eller kan det vara så att vi har fattat att för att kunna ta hand om andra, behöver vi först må bra själva, både i kroppen och sinnen? Jag tänker en hel del på det då stor del av min tid arbetar jag med yoga genom klasser och workshops samt också genom att själv på utbildningar för att förkovra mig i yoga.

Det är mitt sätt att ladda om för att sen kunna ta hand om hushållet och mitt andra jobb samt min familj. Och lite så tror jag att det är bra att tänka. Den egna -tiden (me time) som jag får genom min praktik är ett sätt att ta hand om mig så att jag ska kunna vara en glad och pigg mamma och arbetskamrat.

I en bok som jag läser nu – Buddha’s brain – uttrycker författaren Rick Hansen precis mina tankar på ett fantastiskt sätt ” Think about the many ways that others will benefit from you being good-humored, warm,-hearted and savy. NURTURING YOUR OWN DEVELOPMENT IS NOT SELFISH. IT’S ACTUALLY A GREAT GIFT TO OTHER PEOPLE.”

Jag tror på detta, gör du? 🙂