HANDS ON- PASSNINGAR PÅ YOGAKLASS …eller vad gör vi, varför gör vi och på vem?

Flesta av oss, om inte alla, har nog tagit en lång paus på över 2 år med hands on -passningar pga pandemin som knappt har låtit många av oss hålla yoga on-site. Men nu när vi är tillbaka till (nästan) normaliteten har jag sett att workshops och yogalärarkurser som fokuserar på just hands-on -passningar sakta börja komma tillbaka som del av det yogakursutbudet som ges.

Jag har skrivit mina egna åsikter om passningar på yogaklasser utifrån mina erfarenheter i ett tidigare blogginlägg som du kan läsa här. Utgångspunkten till detta nya blogginlägg är således inte att jag har ändrat mina åsikter om ämnet, utan snarare att jag känner ett behov att ännu en gång lyfta upp ämnet “hands- on -passningar på yoga i syfte att ännu en gång få igång en diskussion om vi överhuvudtaget tänker på vad vi gör för passningar och vilket syfte vi har med dessa eller om vi bara gör dem för att de ingår i våra yogautbildningar.

Att det skulle vara någon sort nygammal tradition inom yoga att passas under klasser och att detta ingår som en del av våra yogautbildningar är nämligen inte skäl nog, tycker jag, för att i sig fortsätta utöva passningar av ett viss slag.

Vi behöver fundera om och om igen på varför vi gör det, vilka passningar vi gör, när och på vem.

Att leda mig in till detta nya blogginlägg var detta foto (lite omformaterad för att undvika copyrights problem) som dök upp i mitt Facebook- flöde för ett par dagar sen, som huvudbild på en annons om en utländsk kurs i just hands-on -yogapassningar.

Fotot föreställer en yogini i en bred framåtfällning (Prasarita padottanasana) och en yogalärare som sitter och passar denna yogini så att denna ska komma in djupare i sin position. Jag ska direkt säga att jag aldrig har testat denna passning själv, så visst kan det vara så att den är skön såsom den utländska yogaläraren som jag konfronterade angående passningen hävdade att det var (samtidigt som hon ironiskt kommenterade att om jag tyckte att denna passning såg brutal ut visste jag inte mycket om passningar då det finns så mycket värre….).

Min första reaktion efter fotot var i alla fall emotionell men också väldigt mycket utifrån den kunskapen jag har om vår biologi. Inom loppet av få minuter hann jag alltså tänka på yoginis armar…. tänk om yogaläraren råkar dra för hårt och en arm kommer ut ur axelled…vidare tänkte jag på benen som är spikraka i en förmodligen redan djup framåtfällning innan passning….tänk om knäna översträcks…

Och sen när min amygdala slutat reagera, började jag fråga mig: VARFÖR? VAD ÄR DET FÖR SYFTE MED ATT PRESSA SIG IN I EN DJUPARE FRAMÅTFÄLLNING AV DENNA TYP? VAD ÄR DET FÖR SYFTE ATT LÄRA UT DETTA TILL ANDRA YOGALÄRARE? och VEM GÖR VI DESSA PASSNINGAR PÅ, för på en klass med tjugo deltagare som vi kanske inte heller känner, vet vi yogalärare aldrig i förväg något om de kroppar som vi passar hands-on….

Bara för att avsluta detta kritiska inlägg vill jag förtydliga att jag inte tycker att det är fel med beröring i sig när deltagaren har gått med på det. Dessutom vill jag hylla alla sköna passningar där lätta men trygga händer läggs på t ex deltagarens rygg för att leda in denna deltagare till större avslappning och andningsmedvetenhet.

Så klart, kan vara svårt att skapa och ge en kurs som bara lär ut dessa sköna passningar (LOL) … men då kanske kan man skapa kurser med annat mer hälsosamt yoga-innehåll eller vad säger du?