Psykologi möter biologi i Anders Hansens senaste bok “Depphjärnan – varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?”

Kan depression, ensamhet och ångest förklaras med biologi? Kanske inte helt men det hjälper definitivt att försöka placera alla dessa företeelser i ett biologiskt och evolutionärt perspektiv. Om detta och om en hjärna som egentligen bara gör sitt bästa för att få oss att överleva, handlar Anders Hansen nypublicerade och inspirerande ”Depphjärnan – varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?”, en spännande, hoppfull och lättläst bok som fokuserar på människa som en helhet.

”Varför mår vi så dåligt psykiskt när vi har det så bra?” – frågar sig läkaren och psykiatern Anders Hansen inledningsvis i sin bok “Depphjärnan”. Det är ju så att under de cirka 200 000 år som vi människor har funnits på jorden, har vi egentligen bara fått bättre och bättre levnadsvillkor. Medan våra förfäder behövde aktivt jaga och samla mat för att överleva dagen, kan vi idag bara när som helst gå ner till närmaste mataffären när vi blir sugna (och inte ens hungriga) på något; vi behöver inte heller göra upp eld för att värma oss eller hitta nya skyddade ställen att tillbringa natten. Dessutom har vi hittat sätt att förlänga vårt liv genom ny kunskap om människans fysiologi, produktion av mediciner och tillgång till vård av allt slag. Vi lever således längre än dubbelt så långt som våra savann-förfäder. Hur är det då möjligt, frågar sig Anders Hansen att vi, trots vår avsevärt förbättrade livskvalitet, bara mår värre och värre psykiskt?

Boken ”Depphjärnan” handlar om att vi måste komma ihåg vår biologi för att besvara frågan ovan. Även om våra teknologiska framsteg har gjort att vi lever ett bra mycket lättare liv än savannens män och kvinnor, har du och jag nämligen kvar samma typ av fysiska förutsättningar som stenåldersmänniskor, och vår DNA eller arvsmassa har inte hunnit förändras sen stenålder vilket gör att vi fungerar biologiskt precis på samma sätt som våra förfäder. Evolutionen sker nämligen väldigt långsamt och pga att detta är vår hjärna –depphjärnan – i princip densamma som savannens man och kvinnans hjärna.

Vad betyder detta?

Jo, det betyder att vår hjärna ”är programmerad” för att i första hand, försöka få kroppen att överleva, precis som den aktivt behövde göra under savannens tid. Varje gång hjärnan bedömer att en situation kräver det, skapar hjärnan reaktioner och beteenden som hjärnan ”tror” ska få oss att överleva; t ex kan hjärnan får oss att uppleva ångest, som Anders Hansen definierar som ”stress i förväg” i ”Depphjärnan”. Med andra ord kan vi uppleva ångest för att hjärnan vill förbereda oss och varna oss för att något farligt kan komma att hända.

Om vi kan påminna oss att vi egentligen inte är skapade för att må bra och uppleva ständigt lyckan utan att arten människa har överlevnad som huvudmål, så kan vi, förklarar Anders Hansen, kanske lättare förstå varför vi upplever ångest eller stress och kanske att denna förståelse till och med kan få oss att uppleva dessa känslor som lite mindre jobbiga.

På samma sätt som för ångest, utforskar Anders Hansen i sin bok även depression. Enligt forskningen som Anders Hansen redovisar i sin bok kan en tredjedel av depressioner till och med förklaras som relaterade till inflammation i kroppen. Anders menar att det moderna livet med mycket och långvarig stress, dessutom förstärkt av en stillasittande vardag, kan leda till inflammation i kroppen, vilket tolkas av hjärnan som ett hot för vår överlevnad. Däri skapar hjärnan känslan av trötthet och gör att vi känner oss låga och drar oss undan, och vi kanske till och med utvecklar en depression, ett tillstånd som i ljuset av vår biologi kan nästan ses som ett ”biologiskt normal” typ av beteende, om än problematiskt för den som upplever det.

I ”Depphjärnan” utforskas det även ensamheten som, om inte självvald och om pågående under längre tid, vi vet hör till hälsoriskfaktorerna. Även om man kan tro att ensamma människor kan ha lättare att uppleva ett lugnt liv då dessa personer inte behöver relatera sig lika mycket till andra, visar ännu en gång vår biologi att det är precis tvärtom och ensamma människor är ofta mer stressade och på sin vakt. Tillbaka på savannens tid, var det fördelaktigt och förmodligen nödvändigt att vara del av en grupp för att lättare hålla reda på faror och hjälpas åt att skaffa mat; om man tvingades att leva ensam behövde man i stället ständigt vara alert för att överleva helt på egen hand.

Ensamheten, diskuterar Anders Hansen i “Depphjärnan”, kan ibland också leda till att ensamma personen bli sämre på att tolka signaler från andra, och härmed också bli överkänsliga för andras kommentarer mm. Återigen förklaras en typ av psykologisk upplevelse som något som kan förklaras genom det biologiska.

Efter att ha avhandlat ångest, depression och ensamhet i ett evolutionärt perspektiv, tar Anders Hansen an sig av det som i stället gör att vi mår bra. Under andra delen av boken ”Depphjärnan” intar vikten av regelbunden rörelse och motion som sätt att minska depression och ångest, sin viktiga plats och även detta går att förstås genom att tänka på vår biologi!

De av våra förfäder som var i bra fysisk form hade också förmodligen betydligt större möjligheter att komma undan faror och vinna strider och de reagerade inte heller så panikartat inför plötsliga faror, ja, man kan kanske säga att de som var i god fysisk form reagerade inte lika starkt mot stressfaktorer. Samma sak gäller fortfarande idag då vi har som sagt samma typ av biologiska förutsättningar som våra förfäder. Som författaren själv skriver: ”Motion lär kroppen att inte reagera så starkt på stress – vilken stress det än är”.

Inte nog med det, verkar som vår kreativitet och problemlösning också är som bäst när vi är i rörelse vilket också kan kanske igen härledas till savannens tid då våra förfäder ständigt behövde ta bra beslut och agera snabbt för att överleva.

Så om vår kropp och hjärna är skapade för en typ av liv där vi förväntas att vara rörelse i 4-5 timmar/dag istället för att jobba sittande i 8 timmar varje dag i fem dagar; och om resten av vår tid var tänkt att ägnas åt att umgås i grupper och socialisera för att undvika ensamheten, vad skulle det hända, frågar sig Anders Hansen, om vi, skulle satsa på att röra oss lite mer, öka antal steg per dag, och prioritera att träffas lite oftare, och kanske om vi till och med skulle avsätta en timme i vecka åt att umgås med någon som är ofrivilligt ensam?

Med andra ord, vad skulle det hända om vi försökte leva lite mer som vår kropp är utvecklad för?

Läs ”Depphjärnan” om du vill förstå mer om varför du känner och upplever saker som du gör utifrån kunskapen att vår biologi och vår kropp inklusive hjärna, är densamma som de som våra förfäder hade för 250 000 år sen när de sprang och jagade på savannen.