Du vet den känslan som man ibland kan uppleva att vilja vara på ett ställe men samtidigt vilja vara annanstans….eller om du kanske känner att du måste agera på ett visst sätt för att det förväntas av omgivningen hemma eller på jobbet, men du känner egentligen för att lösa det på ett helt annat sätt?

Denna vecka har jag varit i liknande situation som den beskriven ovan. Jag har känt att min närvaro krävdes i mitt hemland vid sidan av en sjuk släkting men samtidigt hade en sida av mig hellre velat stanna kvar här hemma i Sverige och fortsätta jobba på som vanligt. Inte för att inte vilja hjälpa till utan mer för att inte behöva se någon närstående lida, såsom det också blev.

Du kanske undrar vad detta har att göra med yoga?

Yoga skapar, om du frågar mig, en alldeles utmärkt ram att utforska vår förmåga att stanna kvar i situationer som inte alltid är så bekväma istället för att ta oss därifrån. Tänk bara hur du känt när du behövt stanna kvar i flera andetag i nedåtgående hunden eller i en annan för dig fysiskt krävande position. Och tänk också på hur du upplever stillhet i barnets eller valpens positioner….kan du vara stilla i kroppen eller blir du också, som många andra, otålig och vill bara resa dig och börja röra på dig igen?

Fundera gärna på detta, såsom jag gör, och återkom med dina reflektioner om hur det är att vilja en sak och samtidigt behöva göra det motsatta.

Glad söndag!

Här kommer det ett helt annorlunda blogginlägg från mig. Det handlar inte om biomekanik, och inte heller om någon kurs eller event som jag har varit med på….men även om så är min förhoppning med detta inlägg att det i alla fall ska kunna ge dig hopp, pepp att fortsätta och en vänlig klapp på axel.

Det handlar om att sätta det man jobbar med och gör i ett annorlunda perspektiv och själv sätta ett värde på det, speciellt om du upplever att de som borde göra det inte gör det.

Alla vi, försöker för det mesta, jobba på med allt, typ hela tiden…

Det är på kvällen och på helgen med familj och det är på arbetsplats på veckodagar. Men samhället har blivit på ett sätt som ofta innebär större arbetsbelastning på arbetsplats och hemma och mindre förståelse på individens upplevelse av alla dessa arbeten och sysslor. Jag tror inte jag överdriver när jag säger att allt går verkligen dubbelt så snabbt än för bara tio år sen. Följaktligen behöver du oftast prestera ett klart svar på direkten och tiden för eftertanken är sällan någon som vi överväger eller får ta.

Känner du igen dig?

Så känslan av att faktiskt ha “jobbat på ” med allt, såsom du har gjort, kanske inte är där, trots att du verkligen har gett ditt bästa under veckan.

Brist på uppskattning medför kanske andra negativa känslor. Kanske du förlorar din självförtroende och ber till om med om ursäkt om det som inte behövs?

Och det är nu också lätt att man börjar förebrå sig själv för att man inte har gjort tillräckligt trots att man faktiskt har gjort det.

Men backa nu bandet och fundera på allt du gjort och du kanske kommer fram att det faktiskt var alldeles tillräckligt.

Du var alldeles tillräcklig!

Jag tänker påminna mig om detta mer framöver….

Det var en gång, berättar Jack Kornfield i sin bok “A path with heart” [1], en ung och ambitiös lärare som flyttat till en stad där en mer erfaren mästare redan var etablerad och verksam. Till denna mästare drog sig alla stadens studenter så att den yngre lärare r inga följare…

Då tänkte den yngre ut en plan. Han fångade en liten fågel som han gömde i sin hand och så tänkte han gå till mästaren och utmana honom att utan att se vad som gömde sig i handen berätta för alla om fågeln var levande eller död….”Om du är så stor och kunnig, kan du säkert se detta utan svårighet!” sa den yngre läraren till mästaren och tänkte att om mästaren skulle säga att fågeln var död, skulle han bara låta fågeln flyga ut för att bevisa att mästaren hade fel; däremot om svaret skulle bli att fågeln var levande, skulle han hinna med att mosa fågeln i handen för att motbevisa mästaren.

“Is the bird in my hand, dead or alive?” frågade den yngre, varvid mästaren svarade “Really, my friend, it´s up to you”.

Denna fantastiska metafor handlar om hur vi tar oss an de svårigheter som dyker upp genom livet. Vi kan antingen fly eller slåss, både beteenden som är helt naturliga för oss. Eller så låter vi dessa svårigheter få bli del av vår meditation och yogapraktik och aktivt jobbar med acceptans (som inte betyder passivitet dock). Det är inte lätt men jag tycker att det alltid är värt ett försök.

Några tankar såhär mitt i veckan <3

Jack Kornfield. 1993. A path with heart.

De är klassiska, nästan alltid med på yogaklasser och lärs ut vid nästan alla yogautbildningar. De ingår dessutom i många yogisars dagliga praktik. Det handlar om SOLHÄLSNINGAR!

Jag ska direkt säga att jag inte är expert på ämnet solhälsningar – Surya Namaskara– så om du som läser detta inlägg kan mer än jag om ämnet, känn dig fri att kommentera och förfina min kanske inte så fullt nyanserat perspektiv 🙂

Jag skulle vilja definiera en solhälsning som en sekvens som består av ett antal fasta positioner och alla de rörelser som vi behöver göra för att komma in i dessa positioner genom ett flöde kopplad till andning. Även om det finns en fast stomme av rörelser som ingår i en solhälsning (A och B) finns det en mängd olika varianter av solhälsningar, vilket kanske också visar hur pass populära solhälsningar har blivit.

Varför är solhälsningar populära?

Svår fråga att besvara. Kanske är det för de är ett fast element i flera traditioner inom yoga eller kanske bara för att det känns som man lätt kan få igång kroppen när man flödar genom, sträcker ut, fäller fram mm allt man gör i en solhälsning….

Och de rörelserna som ingår i en solhälsning är verkligen grundläggande och involverar en massa leder, vilket är superbra för att vi vill värma upp i hela kroppen och dess strukturer i början av en klass.

En vanlig variant av en solhälsning A, börjar med att vi sträcker upp armarna och förlänger oss uppåt från bergsposition (från Tadasana till Utthita tadasana) för att sen fälla fram från höfter till Uttanasana. Efter att ha förlängt ryggen i ardha uttanasana flödar vi in till ett utfall och planka, för att vidare mjukna ner till magliggande genom en djup planka (Chaturanga dandasana) och en bakåtböjning (kobra Bhujangasana eller uppåtgående hunden Urdhva Mukha Svanasana). Därifrån kommer vi in till nedåtgående hunden (Adho Mukha Svanasana), för att slutligen kliva fram till främre delen av mattan och tillbaka till stående positionen.

Om du tänker på dessa rörelser och positioner tillsammans, kan du lätt se att i princip alla de stora lederna kommer med i en solhälsning. Av denna anledning är det superbra att flöda genom solhälsningar i uppvärmningssyfte…

…men är det verkligen bra att värma upp genom solhälsningar?

Låt oss tänka lite på vad syftet är generellt med uppvärmning: vi värmer upp för att förbereda kroppen till större eller mer belastande typer av rörelser eller hur?

När vi t ex styrketränar värmer vi ofta upp genom att göra samma styrketränings övningar som ingår i vårt pass, men vi kör dessa övningar endast med kroppsvikt. Och om vi ska köra ett pass löpning börjar vi springa lite långsammare och ökar gradvis hastigheten och tempot i takt som kroppen har blivit mer uppvärmt.

Samma uppvärmningstank borde appliceras, tycker jag, till yogapraktiken.

Men om du tänker generellt på yogaklasser: vilket tempo kör vi våra solhälsningar i? Tempot är oftast snabbt och solhälsningar görs som många efter varandra. Det som kan hända då är att vi på detta sätt belastar kroppen för hårt lite för snabbt.

Tänk om du t e x har ett kontorsjobb och sitter många timmar efter varandra dvs om du håller samma och få positioner länge, för att sen kasta du dig direkt in i en klass och på det sättet utsätta din kropp för rörelser som kroppen inte alls gjort på ett bra tag. Det handlar om plankor, djupa plankor (vars goda teknik är det få som kan), bakåtböjningar, utfall på kalla knän! mm och dessutom allt detta i rasande fart för tanken var ju att få upp energi och flöde….är det inte lite upplagt för skador?….

Hur blir det då med solhälsningar?

Självklart kan du fortsätta göra solhälsningar såsom du brukar, tänker jag, ifall du är förtjust i dem. Men kanske är det bra att tänka på hur du gör dessa solhälsningar, kanske du behöver sakta ner tempo och öka det successivt så att din kropp “hinner med” och uppvärmningen sker mer gradvis. Eller så byter du helt enkelt ut dina solhälsningar mot ett flöde där ledhälsan är ännu mer i fokus och där de rörelser du har valt är mer funktionella. Tänk så här: när är det vi behöver stå i planka eller komma ner i en djup planka till vardag?

Nedan ser du en kort video på vissa rörelser som jag brukar använda i början av min praktik. Testa gärna flödet och skriv och berätta vad du tycker! Var så god!

I senaste numret av Journal of Orthopaedic & Sports Physical Therapy publicerades nyligen en kort men peer-reviewad (= vetenskapligt granskad) publikation vars innehåll och framför allt vars fina huvudillustrationen (som du ser nedan), spred sig snabbt på sociala medierna och delades i minst en av de FB grupper som jag följer. Artikeln klassas som en Viewpoint och syftar till att uppmuntra till diskussion kring ämnet hållning också kopplad till ryggsmärta, och flera påståenden som fortfarande cirkulerar inte minst inom vården, men som forskningen har visat inte ha någon evidens.

Ämnet och illustrationen tyckte jag var av så pass stort intresse för många av oss som håller på med yoga, och speciellt för oss lärare! att jag tog direkt kontakt med publikationens första författare (thank you Diane!) och bad om att få en pdf fil så att jag kunde läsa hela artikeln och sammanfatta dess resultat på ett så korrekt sätt som möjligt

OBS! Läs ALLTID ursprungliga artiklar alt. om du inte kan få tag i dem, ha åtminstone i bakhuvud att det du läser inte är det ursprungliga och kan härmed eventuellt inte motsvara de slutsatser som stod i vetenskapliga artikeln!!

Sitt upp upprätt! – ICKE!

Många av oss har växt upp med tron att det faktiskt finns perfekta hållningar både när vi står och sitter. Tänk t ex hur många gånger du har läst eller hört att det inte är så bra att sitta med rund rygg och du måste hellre räta ut ryggen, dra axlarna bakåt och neråt och sträva framåt med bröstet. Enligt artikeln i JOSPT har det under lång tid funnits en tro att om man undviker vissa lägen kan man undvika ont i ryggen. Speciellt inom vården har man länge trott att det finns ett samband mellan ont i ryggen(t ex i ländryggen) och en “inkorrekt” hållning. Baserat på detta har man bland annat ge rekommendation om att aldrig lyfta något tungt med rundad rygg och att sträva efter en “stolt” hållning av den typen som jag beskrev ovan.

Men enligt Slater et al (1) finns det inte ännu tillräckligt starkt stöd för att vissa positioner skulle medföra större ont i ryggen även om vissa studier har visat en viss koppling mellan att lyfta tungt och fysisk skada. Vidare finns det inte heller något stöd för att just en viss kurvatur i ryggen ( t ex om vi sitter och kutar ryggen) skulle medföra ont i ryggen (2).

Hållning och yoga

Vad har detta att göra med yoga?

En hel del!

Om vi går till klassisk yoga, lär vissa fortfarande ut noga instruktioner på hur en bergposition eller Tadasana bör se ut. Du kan t ex få höra om att det inte är så bra för din rygg om du svankar mycket utan du hellre bör korrigera detta genom att engagera magmusklerna och låta svanskotan riktas neråt mot hälarna. Ett annat exempel: tills väldigt nyligen och kanske fortfarande så i flera klassiska yogatraditioner har vi inte rundat rygg vid stående framåtfällning (Uttanasana). Traditionellt i yoga fäller vi alltså fram från höfter med rak rygg. Men numera vet vi att forskningen har visat det inte alls är farligt att rulla ner med rund rygg. Tvärtom vet vi idag att ingen position generellt är farlig, om man bara varierar sig och inte står för länge i den positionen.

Författarna på publikationen skriver vidare att för 40 år sen var det t o m rekommenderat att vila i sängen om man hade ont i ländryggen. Sängvilan ges inte längre som rekommendation (1) och idag vet vi att vid ryggskott är det superviktigt att röra sig så mycket som det är möjligt.

Yogalärare – låt oss tänka på vad vi säger!

Det påpekas också i artikeln även om författarna är fysioterapeuter och pratar om sina patienter istället för yogisar. Det handlar om vikten att inte skrämma bort våra klassdeltagare från rörelse! Det är så lätt att i förbifart uttryckas sig på ett sätt som förstärker den eventuella redan befintliga rädslan för att röra sig som vissa av våra yogisar som har ont i ryggen kan ha.

Låt oss istället utgå från att ryggraden är en stark och väldigt anpassningsbar struktur att “lita på” och låt oss genom det vi säger till våra deltagare uppmuntra utforskande av rörelser och dess variation!

Det finns inte en perfekt hållning eller vissa positioner som är farliga (det kan förstås finnas undantag till detta, någon som utifrån sin egen skada inte ska göra vissa positioner/rörelser!) och vi har alla lite olika ryggar!

Källor:

1. Slater, D. et al. 2019. “Sit Up Straight”: Time to re-evaluate. JOSPT 49(8): 562-564.
2. Kwon BK et al. 2011. Systematic review: occupational physical
   activity and low back pain. Occup Med (Lond). 61:541-548.