Yogaklassen börjar och yogaläraren hälsar dig välkommen, öppna en vacker anteckningsbok och börja läsa därifrån…

Känner du igen? Gör du kanske också så på dina klasser?

Låt oss börja från början….

FILOSOFISKA TEMA på klassen. VARFÖR?

Det jag skulle säga på direkten är att en klass med ett rött tråd är en trevlig och välplanerad klass och även om du teoretiskt skulle bara kunna nöja dig med ett fysiskt fokus på din klass (t ex bröstöppnare eller en peak pose som du preparerar dig för under hela klassen) ger ett filosofiskt tema större djup till klassen. Kan du koppla ihop detta med det de asanas/rörelsesekvenser som du gör på mattan är det förstås ännu bättre, även om detta inte går alla gånger i min erfarenhet.

Jag själv väljer ofta mitt tema från böcker som jag tycker om och har läst/läser under terminens gång. Jag börjar gärna klassen och slutar klassen med att läsa citat därifrån. Men ibland kan det kännas svårt eller motigt att komma på nya teman. Ibland uppstår idétorkan…. 😉

Frågan är om vi yogalärare är dock lite för ambitiösa i vårt iver att leverera nya och originella filosofiska eller spirituella teman hela tiden??

FILOSOFISKA TEMA på klassen. HUR?

Jag brukar tänka på att det viktigaste är att ta upp någon tanke eller ämne som jag själv funderar på för tillfället. Det behöver i själva verket inte ens vara något från en bok, utan det kan vara en egen reflektion över något som har hänt mig under dagen som har satt igång en sekvens av tankar.

Mitt tips nr 1. alltså: “GRÄV DÄR DU ÄR”  Ta upp något som du har funderat på eller läst om nyligen som filosofiskt tema.

Men funderar på om inte detta tema kan vara för cliché-artat….så att man inte står och predikar om saker som alla vet (gäsp)….

Alltså Mitt tips nr. 2. RABBLA INTE UPP SJÄLVKLARA SAKER SOM ALLA VET OM!

Hur länge håller du på och introducera klassens tema? Min egen åsikt är att det är bättre att lägga ner tid på meditation och centrering samt på klassen, än att prata länge om temat. Less is more. Men det är fint att kunna återkoppla till filosofiska temat under klassens gång så att det du pratar om i början inte blir något du gör bara för att, utan du hjälper dina yogisar att reflektera igen kring ditt ämne även under de minuterna som de vilar i barnets position eller är i stillhet.

Tips nr 3: HÅLL TEMA-DELEN KORT OCH KONCIST

FILOSOFISKA TEMA på klassen. VAD?

Med filosofiskt menar jag inte något bundet till en särskild religion eller tro, och det finns flera kategorier av möjliga ämnen att ta upp.

Här nedan för du en egentillverkad förkortad lista av utvalda teman. Idé och inspiration kommer från Mado Hesselink som producerar en poddcast som jag tycker om och lyssnar på ofta, som heter Yoga Teacher Resource (har du lyssnat på den någon gång?, om inte gör det ;).

Om du prenumererar på Mados material kan du få tillgång till en pdf med *100 olika filosofiska teman (flera kategorier)….tyvärr fick jag inte publicera det materialet rakt upp (ja, jag frågade för mina läsare på Yoga World men icke….) men du kanske är nyfiken och ta fram listan genom prenumeration. Listan är en guldgruva om du frågar mig….

Hon kommer hela långa vägen från Hawaii till Sverige varje år, och hon var här för nionde gången i rad i år; hon delar med sig frikostigt av allt hon vet och kan, utbildar oss yogalärare och guidar in alla som är intresserade och lite open-minded, genom en typ av yoga där kroppens och sinnens upplevelser av rörelser – eller där embodiment -är centrala. Det är Julie Martin, som jag haft den fantastiska möjligheten att för andra året möta och lära mig massor av i fem underbara dagar vid Yogayama Östermalm.

Julie är en av mina favoritlärare och det jag lärde mig av henne förra året påverkade väldigt mycket omformande och skapandet av min egna yogaklass Body Mind Flow Yoga (kolla här om du vill komma på den nya kursen/klasser som börjar snart) som jag tidigare skrivit om här på bloggen.

Julies fem-dagars workshop följer alltid ett rött tråd som återfinns både under de första tre dagarna som riktar sig till yogalärare och under helgen då dagarna är öppna för alla. Även de fantastiska Masterklasserna (varje morgon) följer samma tråd även om röda trådet kanske inte helt är uppenbart om du bara kommer på klasserna.

Och i år var hela workshopen tillägnad något som ligger mycket nära mitt hjärta och intresse och som jag själv försöker förmedla alla mina kurs/klassdeltagare, oberoende vilken stil av yoga jag undervisar – EMBODIMENT; ett ord som jag tycker känns svårt att översätta bra till svenska men som vi kanske skulle kunna förklara som att låta kroppen göra alla rörelser till sina egna genom att känna in dessa rörelser. Eller att låta rörelserna så småningom bli så bekanta i kroppen att man kan släppa de mekaniska instruktioner om hur man gör en position eller hur man rör sig från ena till andra positionen och istället låta rörelserna blir till en meditation och ett utforskande inom sig själv.

Så hur kan vi yogalärare förmedla eller underlätta embodiment för våra yogisar när de kommer på våra klasser?

Jag tänker på många av de klasser jag har gått och även på mina egna klasser ibland: hur vanligt är det inte att först klart och tydligt guida in deltagare i positioner med hjälp av andetaget; sen genom instruktioner fokusera på någon kvalité i rörelserna/asanas som vi vill att våra yogisar ska uppmärksamma för att sen direkt efter bara instruera vidare till nästa asanas. Ett exempel: du guidar in dina deltagare i att uppleva expansionen från bröstkorgen ut, du väljer ut asanas som fokuserar på denna aktion och med hjälp av vidareinstruktioner kan du guida dina yogisar till att uppleva att bröstkorgen expanderar. Men kan du efter det också instruera så att dina deltagare faktiskt upplever/känner in en rymd i bröstkorgen och att de faktiskt känner in hur det är att bosätta sig i denna rymd eller hur kan du underlätta embodiment för dina deltagare?

På workshopen “Teaching an embodied practise” lärde vi oss hur vi kan guida in våra kursdeltagare till embodiment genom att följa deltagarna genom olika etapper/nivåer under kursen. När vi först möter deltagare som antingen inte har praktisera mycket yoga eller som inte har praktiserat en yoga som baseras på embodiment behöver vi först genom adekvata instruktioner skapa större kroppsmedvetenhet hos våra deltagare; så småningom när denna fysiska kroppsmedvetenhet finns hos våra deltagare, kan vi lärare, enligt Julie, börja instruera genom annan typ av instruktioner som också ger mer ansvar och frihet hos deltagare. Här är andetaget och pauserna efter rörelserna viktiga redskap för att processa alla rörelserna så att de integreras helt i en embodied praktik. Vad vi säger och hur vi säger det, när vi leder våra klasser, ändrar sig utifrån den nivån våra deltagare befinner sig i samt hjälper till när vi guidar in  yogisarna till en större inlevelse av flödet.

Jag antecknade 30 sidor av min skrivbok och videofilmade en hel massa korta filmer – Julie är förresten extrem generös och har inget emot att man filmar under kursen, vilket är i sig fantastiskt – som visar den stora bredden som finns hos denna fantastiska läraren som vid sidan av sina många workshops och retreats i hela världen faktiskt kommer varje år upp till oss i Sverige!

Nästa år så går Julies Level 2 Teacher Training av stapeln igen och jag, som flera av mina vänner som brukar vara med på Julies workshop, överväger seriöst att hänga på 😉

Ämnet är “assisteringar eller passningar”.

Igen, ja….

Det var inte så länge sen jag och flera av mina bloggarkollegor skrev inlägg om just detta ämne i samband med hela debatten kring #metooyoga (klicka här om du missat tidigare inlägg).

Men ämnet “passningar” har flera aspekter än de vi tidigare berörde och det finns mer att lyfta upp. Just häromdagen dök det upp en ny intressant online-artikel [1] framför mina ögon som satt igång ännu flera tankar som jag tänkte jag kunde dela med mig här. Artikeln lyfter upp en fråga som jag tror varje yogalärare har funderat och funderar på med jämna mellanrum.

Varför passar vi på klass?

Artikeln hävdar att vi främst passar för att hjälpa våra deltagare att komma djupare in i positionerna och anser att detta är ytterst gammaldags.

Dels stödjer denna typ av assistering fortfarande idén om att det finns en och samma perfekta form för varje asana eller en perfekt alignment,  även om vi känner till idag att utöver olika rörelseförutsättningar pga vår livsstil, ålder och grad av aktivitet mm, kan våra kroppsdelar variera i form och längd vilket också påverkar hur djupt vi kan röra oss in i olika riktningar.

Vi har olika aktiva rörelseomfång för varje led (vänster och höger sidor i kroppen är också ofta olika…) och rörelse vi vill utföra så vissa kan t ex lättare utföra utåt rotationer i höftlederna, andra har lättare att kliva fram i ett utfall eller förlänga och bredda bröstkorgen framåt i ett utfall om armarna är längre osv.

Passiva assisteringar

Dessutom vet vi idag att om vi hjälper en deltagare på våra klasser att komma djupare in i en position, är det högst sannolikt att deltagaren inte kan upprepa detta på egen hand nästa gång.

Vi kanske har lyckats förklara deltagaren hur den formen/asana brukar se ut men det är en helt annan sak att efteråt kunna ta sig in i denna på egen hand. Det som behövs är en slags omprogrammering av nervsystemet som talar om för just de delarna i kroppen som du t ex behöver använda dig av t ex i en vridning, att det är OK eller safe att utföra denna rotation djupare än den det brukar. Nervsystemet låter dig annars röra dig i samma bekanta rörelseomfång som alltid, och du kanske inte kan komma lika djupt i vridningen som när du får hjälp av en lärare.

Så när vi assisterar genom att justera en deltagare, blir det som en sort passiv typ av hjälp, som funkar för stunden.

Hur kan dina deltagare få hjälp av att “bättra” sina rörelseomfång om de vill det då?

Jag själv är inte förtjust i tanken att mina deltagare på kurser och klasser ska per se behöva inta djupare positioner men jag tycker däremot att det är bra utifrån en hälsoperspektiv att kroppen kan ta sig in i så många vinklar och rörelser som möjligt. En kropp som kan röra sig smidigt är en frisk kropp!

Så om vi vill hjälpa våra deltagare att röra sig på ett smidigare sätt eller få större rörelseomfång behöver vi, om du frågar mig, hellre visa dem till övningar eller rörelser som, om gjorda under en längre tid, hjälper dem att aktivt förbättra deras rörelseomfång.

Aktiva passningar –  hjälp deltagare att styra andning dit det behövs mha muntliga instruktioner och placering av händerna!

Tillbaka till artikel [1] där Katy Krooks alternativa förslag till assisteringar (och jag håller med!) är muntliga instruktioner tillsammans med “Gentle touch” som jag tolkar som alla de assisteringar där vi placerar våra händer på de delarna av kroppen som vi vill att våra deltagare ska uppmärksamma i en position och dit vi vill att deltagare ska rikta andning mot.

Andetag in till en viss del av kropp skapar ofta lättare förutsättningar till smidigare rörelser.

Så till exempel i en sittande vridning, placera händerna mot ryggen och instruera deltagaren att andas in mot dina händer (placerade som t e x i fotot i inlägget) och vid utandningen instruera deltagaren att mjukt visualisera hur hennes/hans andetag hjälper henne/honom något lite djupare in i rotationen.

Om du inte har testat denna typ av assistering, gör det! Av erfarenhet är det fantastiskt att se hur mycket rörelse kroppen faktiskt kan utföra när den slappnar av tack vare ett medveten andetag.

Assisteringar utifrån deltagarens perspektiv

Slutligen en liten men viktig reflektion som jag tycker inte kommer fram i debatten om assistering. Så fort du hör med deltagare på klass om de vill eller inte vill ha beröring-assisteringar, är det min erfarenhet att flesta säger att de vill. Alltså om inte deltagarna har en skada eller har (tyvärr) dålig erfarenhet av att blivit passad, är det det vanligaste av min erfarenhet att deltagarna vill bli kroppsligt assisterade.

Om du inte har praktiserat yoga så mycket kan det faktiskt vara bra att få hjälp att förstå hur formerna på asanas är tänkta att se ut och här tycker jag själv att ett av många sätt att hjälpa till är genom att assistera på det passiva sättet. Men igen förutsättningar att utföra passningar på en drop in klass där du har 20 eller flera yogisar att ta hand om är inte så stora, så där dyker det upp praktiska begränsningar till att enskilda yogisar.

Däremot kan man gå till en PT som har PTyoga (kom till mig! <3) och få hjälp att komma igång med yoga utifrån sina egna förutsättningar.

Också viktig är att komma ihåg att beröringen i sig får oftast folk att må bra. Som en av mina vänner och Viryayogakollegor sa en gång, det finns faktiskt ensamma personer vars enda beröringen är just det de kan få på t ex yogaklasser. Det kanske man inte ens tänker på….<3

Skriv gärna till mig och dela med dig om dina reflektioner kring allt detta 🙂

[1] Katy Hooks. https://shutupandyoga.com/why-traditional-yoga-adjustments-should-be-a-thing-of-the-past/

Ska man bara praktisera yoga (här menar jag den fysiska typen av yoga) eller ska man sträva efter att komplettera yogapraktiken med annan träning? Frågan är inte ny, men däremot diskuteras mycket mer nu, inte minst i yogapodcasts och på sociala medier.

Å ena sidan hittar vi hängivna yogisar som älskar självaste yogandet, och inte tycker om styrketräning eller annan mer konditionsbaserad träning/sport. Så klart en åsikt att respektera.

Å andra sidan finns det alla de som har praktiserat yoga väldigt många år och som upptäcker nu att de saknar grundstyrkan i kroppen eller kanske till och med att de har belastningsskador efter ensidiga yogarörelser under lång tid. Dessa yogisar väljer att komplettera yoga med att t ex lyfta vikter på gymmet.

Sen finns det alla de som, såsom jag själv, egentligen hållit på länge med styrketräning och konditionsträning (jag har arbetat som personlig träning i många år innan jag blev yogalärare) och glidit så småningom in till yoga som en naturlig komplement till både styrketräning och dans ( i mitt fall). För oss är svaret på frågan ovan givet: det är klart att vi försöker ( i mån av tid…) kombinera yoga med flera typer av träning som främjar styrkan i kroppen och hjärtats hälsa (konditionsträning).

Det finns till och med yogalärare som går ännu ett steg länge och erbjuder onlinetränings program med både yogaklasser, styrketränings inspirerad träning, pilatespass, kettlebells klasser mm mm. Den 1 augusti lanseras t ex den internationellt kända yogaläraren Kathryn Bruni- Young en sådan tjänst [1]

Varför kombinera fysisk yoga men annan fysisk aktivitet då? Räcker inte yoga?

Jag tänker att man som alltid kan vända fråga och fråga sig först och främst om varför man praktiserar yoga? Är det för att du vill kunna bli bättre på yoga-asanas eller för att du vill kunna inta vissa svårare positioner dvs praktiserar du mest av estetiska skäl, då är det väl självklart att du ska lägga krut på att praktisera dessa positioner. Enligt specificitetsprincipen blir man bra på det man gör dvs för att bli duktig på något måste du utöva samma rörelser/sport/asanas om och om.

Öva specifikt liksom.

Målet är en funktionell och hållbar kropp

Men om du inte har positionerna som mål och om du praktiserar yoga för en starkare och rörligare kropp [2] är det bra att komma ihåg att trots att yoga är fantastisk och ger dig större kroppsmedvetenhet och en smidig och funktionell kropp med en viss styrka, ger yoga dig inte allt. Till exempel är yoga inte direkt en typ av träning som främjar hjärtats hälsa, i alla fall ger det inte lika stora effekter som dem du får om du regelbundet springer, cyklar eller kör kort tids intervaller. Dessutom kan kroppen också behöva utsättas för en större belastning än det som yoga kan ge, till exempel genom styrketräning.

Variera träning och rörelser! Varför?

Under sommaren har jag haft förmånen att vistas vid havet, en utmärkt chans att vid sidan av min yogapraktik simma så mycket som möjligt (simning är förresten fantastisk allsidig träning!). Och sen jag kom hem till Sverige har jag fortsatt att simma i sjöar samt varit och tränat styrketräning i princip varje dag. Det har inte varit långa pass utan korta och effektiva funktionella träningspass med egen kroppsvikt och fria vikter av olika slag, som hantlar och medicinbollar; igår blev ett kort men bra pass för axlar och bröstmusklerna med TRX, och idag har jag lekt med en pilatesboll som man faktiskt kan träna det mesta med 😉

Varför variera träningen då? För att forskningen har visat att kroppen mår som bäst när den får göra lite av varje; kondition, styrka och -rörlighets träning. Du kanske inte blir jättebra på allt du tränar eller praktiserar. Men det du vinner istället är en kropp som inte blir andfådd av att springa efter bussen och som kan bära barn/matkassar utan större ansträngning samt kan smidigt utföra en större mängd rörelser.

När du utövar yoga vill du helst variera belastnings typ och styrka samt du vill försöka utforska så många olika vinklar och ranges of motions som det går, så att din kropp ska få både variation i rörelsetyp och i belastning.

Jag tänker att precis på samma sätt, vill du komplettera din yogapraktik med konditionsträning och styrketräning för en kropp som ska hålla länge!

Vad tycker du?

[1]: https://kathrynbruniyoung.com/

[2]: Clark, B & Grilley, P. 2016. Your Body, Your Yoga. Learn Alignment Cues That Are Skillful, Safe, and Best Suited To You.

Hej!

Jag har precis kommit hem från mitt hemland Italien men har ännu några dagar semester här hemma – jag har två hem! – innan mina yogaklasser och kurser – kom gärna och yoga med mig om du är i Stockholm, du hittar mig med fasta klasser och kurser på många olika ställen denna termin, kolla här ! – samt jobbet på universitetet startar igen.

I en av de yogatidningarna som jag köpte i Italien fanns det en artikel som handlade om hur det traditionellt definieras att leva “yogiskt”. Enligt artikeln i den italienska tidningen innebär ett yogiskt levnadssätt ett liv utan ägodelar, där man alltså har gjort sig av det mesta materiellt. Där har vi en av flera definitioner om ett liv som följer yoga.

En annan definition är den där personer associerar yoga och ett yogiskt liv till disciplin och lever gärna enligt uppsatta regler såsom t ex att praktisera alltid vid samma tid varje dag, äta det och inte det, si och så många timmar innan eller efter praktik m m.

Så finns det säkert ännu flera definitioner på vad ett yogiskt levnadssätt är och allt “kokar egentligen ner” till frågan om vad yoga är för var och en av oss.

Då mina föräldrar och syster bor kvar i Italien är det naturligt för mig att åtminstone åka ner dit varje år på sommaren och besöka familjen.

Generellt brukar jag längta tillbaka hem till strukturen och tystnaden i Sverige efter ett snitt av 10 dagar, men i år följde jag en slags inre röst som sa till mig att tillbringa en längre tid i den italienska byn Dolceacqua, där min gammelfarmors hus ligger och dit jag och min syster vistades varje sommar som barn.

Rösten sa: du yogalärare, som “predikar” att lyssna på kroppen och sinnen, kan du inte fatta att du behöver pausa från att titta på klockan och den bokande almanackan? Du behöver träna dig på att “ha tråkigt” en längre tid! Åk ner till gammelfarmors hus, och se om du lyckas “bara vara” under tre veckor!”.

Så jag packade en väska full med böcker (du kan läsa vilka jag har tagit med mig här), bikini och yogamattan och testade att pausa mentalt under alla dessa dagar…och även om jag inte helt lyckats pausa med Instagram (@livia_fitness) …(det kanske någon har märkt ;)) lyckades jag faktiskt bara ägna min dagar åt att äta, simma, sola, klättra i berg och läsa. Och praktisera yoga förstås. Inom rimliga gränser dvs bara så mycket som jag kände för varje dag.

Det kanske är självklart för flera här och ingen konst att “slappa” på detta sätt på semester men jag är en sån som gillar att se nya ställen och aktivera sig både till vardags och på semester så för mig var dessa veckor sannerligen en annorlunda experiment….MEN SÅ VÄLGÖRANDE!

För mig är alltså att leva yogiskt att sträva så mycket som möjligt efter att lyssna på vad kroppen försöker berätta. Det är inte alltid det går, tänker jag, att bara dra ner till Medelhavet rakt upp och ner, men det finns nog andra sätt som funkar efter omständigheterna och som låter en skapa en paus och andas ut.

Jag tänker i alla fall försöka vårda dessa insikter och ta med mig dem när den nya terminen startar. Jag älskar mina jobb och prioriterar dem alltid, dvs jag har en tendens att “köra över” det som kroppen försöker säga mig och prioritera i första handen jobbet.

Nu är mitt mål inför hösten att lyssna mer på det som kroppen kommer att försöka säga till mig, i syftet att behålla samma välmåendes känsla som jag har byggt upp under sommaren.

Det är det som ett yogiskt liv innebär idag för mig. Att lyssna på varje signal i kroppen och sinnen och agera utifrån det.

Vad är ett yogiskt liv för dig?

<3